Vi tror att vi känner varandra. Att vi ser varenda del, utan och innan. Vi tror att vi förstår, vi vill så gärna säga att vi förstår.

Murakami skriver något om att vi människor är som ett stort rum. Den mörka delen av rummet är det vi inte vet om varandra, och det ljusa är det vi lyckats ta reda på. Och trots att vi känt någon i flera år kan vi inte se mer än ett litet ljus längst in i hörnet av rummet.
Det är ett livstids projekt att lyckas lysa upp hela någons rum, att få svar på alla frågor och att verkligen känna någon – utan och innan.

Att lära känna någon är egentligen enkelt, iallafall det vi tror är att känna någon. Vi är så ytliga att vi tror vi blir djupa. Vi tror det är att gå på djupet att veta som vad som förstört oss och vad som en gång gjorde illa oss. Att verkligen lära känna någon är att bry sig om vad som hände sen, och hur dåtiden påverkar oss idag. Vi bryr oss inte om mycket mer än en bra historia. Vi kan varken lära känna eller hålla någon kvar. Vi stöter bort och byter ut. Glömmer bort vad det var vi en gång tyckt varit så förbannat jävla bra med den där personen. Och när vi tror vi förstått,lärt känna, ja då köper vi nya vänner, ny kärlek och nya frågor.

Det känns ibland som vi tror att vi ska växa upp och växa ifrån varandra. Som det skulle höra till någon slags natur och självklarhet. Alla gör ju det, alla väljer olika vägar och säger upp kontakten med alla man förut brukade säga 'jag älskar dig' till. Visst att man förändras, och visst att man inte är samma person nu som när man var 10, men gör det verkligen någon skillnad? Din familj då, är dom kvar bara för att dom måste, eller är det inte så att man växer tillsammans. Kompletterar varandras styrkor och svagheter, lär sig acceptera varandra och kommer varandra närmare just för att man vart med hela vägen. Jag vet inte riktigt, jag vet inte varför man ger upp alla som ber en stanna kvar, och hur man så kall bara kan vända sig om och gå, utan att se efter – och samtidigt tro att man var stark som gick.

Hur fan kan man känna sig så jävla tom att ord om minnen och saker som iallafall brukade kännas inte ens känns äkta. Som att sanningen ljuger, som att jag ljuger när jag skriver. Minns hur lätt allt brukade vara, var som en jävla magnet. Drog till mig allt, varenda jävla känsla.
Och nu, nu tror jag inte på saknad, kärlek och för alltid. Tror tiden tar med sig allt, lämnar ingenting kvar. Inga känslor ingen kärlek, bara tomma svarta hål.

Kunde promenera i timmar, vräka mig i nostalgi och tårar, tyckte nästan om när hjärtat gjorde lite ont, för det visade bara på att det en gång hade vart bra. Nu förtiden räknar jag andetag, sekunder och timmar av allt som inte finns. Låter blicken följa alla sprickor i marken och vägar som bröt där dom egentligen borde ha mötts.